Man dansar av glädje, själen skrattar av lycka..Man tar nog dagarna lite för givet.. Man lever här och nu. Men är inte beredd för vad som kan ske imorgon.. Men så kan allt plötsligt förändras.. Man får det där ordet som sänker ens själ rakt ner. Är det så? kommer det vara så? Om det är så, vad kommer att ske? Kan ni skynda på?
Vissa säger ” var inte orolig, tänk inte det värsta ” ” men det kanske inte är det utan det här ”
Jag FÖRSTÅR att vissa vill bara hjälpa till på ett sätt. Men saken är den, att jag behöver inte att ngn ska sitta och leka doktor. Jag har redan en doktor, en specialist tom som berättar allt det jag behöver höra.. Jag behöver inte ngn som ska sitta och säga till mig hur JAG ska må eller tänka.. För jag KÄNNER det jag KÄNNER just nu. Det kan vara skönt att bara höra, ” Jag finns här om du behöver mig ”..
Att få höra sin egna son på 5 år säga ” kommer jag dö nu ”.. Det säger rätt mkt om hur jag känner… Tills vi får besked, så känns tiden oändlig.. Det kanske blir ett glatt besked, men hela tiden tänker man OM OM OM .. Väntan är inte kul..
Jag behöver inte heller att folk ska vara nyfikna, fråga massa saker för att dom ” visa ” sig att dom bryr sig.. Just nu är jag glad utåt. För att vara stark.. Men på insidan har mitt hjärta brustit 1000 ggr om.. Det har körts en kniv rakt in i det och huggit 10 ggr igen.. Jag vill inte visa att jag gråter.. Att jag gråter så det känns som om hjärtat stannar.. Blir det bättre för honom om jag visar det. Nej jag tror inte det.. För just nu ska läget var stabilt. Jag vill inte prata så mkt om saker och ting för att inte förstora upp ngt för honom.. Det är en lång process vi har framför oss. Massa prover, massa sjukhusbesök och massa utredningar. Så då vill jag ge honom glädje just nu.. Att låta honom vara den spralliga glada 5 åring som han är .. Tids nog kommer han också förstå att det är ngt mera med alla dessa prover. Han vet lite grann, det ” yttersta ” så att säga. Han vet det han behöver veta. Det räcker för stunden.. Men just nu, det enda jag vill se är det fina leendet på hans ansikte. Man tar en dag i taget.. Och för varje dag som går så får man mera svar, och kan besvara på ett helt annat sätt..
Jag tänker be till gud. Ja faktiskt. Jag tänker be till gud att om det finns en gud.. Gör inte så här mot honom.. Ge inte min son en sån här prövning.. Vi har haft nog med prövningar i vårat liv.. Inget mera. Ge oss ett besked som vi kan hantera. Ngt som man inte går i mitt itu utav..
Han är min prins och jag behöver honom så så mkt.
