Mitt liv som 4 barns och tvillingmamma

Jag är med i en grupp där andra också har hjärntumör. Man delar tankar och funderingar, man stöttar varandra och peppar då vissa dagar känns tyngre. I går fick jag se ett foto på en tjej som jag haft lite kontakt med av och till senaste tiden. För 8 dagar sedan vart hon opererad, hennes tumör är numera borta och man kunde se hennes långa ärr längs pannan nedför tinningen. Håret lite rakat och kraftiga klamrar som häftat ihop huden.. Men det är en seger.. Ett ”fint” ärr att den är borta. Hennes tumör är BORTA. Och jag satt där, bara stirrade på fotot och fast jag varit så orolig för henne inför operationen m.m. så kände jag en otroligt stor lättnad att hon mådde bra men så kom den här sorgen. Jag kände mig bara tom och väldigt ledsen.. Ni vet då man får som en stor sten i halsen, och den gör så ont för man är så ledsen.. Men man sväljer och sväljer med hopp om att den där stenen ska försvinna. Tårarna fylls i ögonen samtidigt som jag tänker, ge dig var glad för henne. Jag ÄR glad för henne missförstå mig rätt. Jag är otrolig glad och så otroligt lättad att allt gick bra men jag kommer aldrig få göra den där operationen.. jag kommer aldrig få ge svaret: nu ska jag njuta av livet, den är borta. För min jävla tumör kan man aldrig operera bort.. Min jävla tumör finns det inte ngn bromsmedicin för så den slutar växa.. Min jävla tumör kanske kan strålas den dagen jag behöver det för den dagen kommer att komma har doktorn sagt. Men när vet man inte. Nu är det bara kontroller hur den växer.. Är den elakartad, godartad? Man vet inte ännu. Jag får gå med den här jävla klumpen i skallen som gör att jag måste sova eller vila då och då under dagen.. jag klarar inte av alla ljud.. Jag tappar tråden.. Jag glömmer ofta.. får svårighet med balansen.. Men den ska vara kvar. Den är där.. Ett med min kropp. Och varför frågar jag då? Kunde den inte satt sig på ett ställe där dom KAN ta bort den.. Måste den bakas in i lilla hjärnan… Varför? Jag blir så ledsen. Så jävla ledsen och har sorg. En stor sorg att jag aldrig kommer kunna operera den.

Jag är glad och tar vara på dagarna i livet. Men när människor säger ”jag förstår dig” Nej det gör du inte. Du gör inte det.. Du kanske vill förstå men att förstå den här dödsångesten man får ibland. Den här sorgen man får ibland på kvällarna då man inte mår bra, och tittar på sin familj.. Den kommer du aldrig förstå om du inte är i samma sits med ngt som inte går att få bort. Jag står upp. Jag ler och jag skrattar. Jag är mig själv. För den här jävla tumören ska fan inte få ta min personlighet. Men det är tufft otroligt tufft. För vetskapen om att när den där dagen kommer, så kommer jag behöva fightas som doktorn sa så fint. Men när kommer den dagen? Att sitta ovetandes är inte lätt och ja jag är så förbannad på min kropp att den lät den här jävla tumören växa.

Skriver jag jävla mkt? Ja för det är en jävla tumör som gör mig så frustrerad.

Jag andas och jag står upp. Men det är inte lätt varje dag. För vissa dagar gråter mitt hjärta av smärtan och vetskapen av detta. Antar att man får ta dessa dagar som dom är. Det bara är så. Och jag har accepterat. Är jag ledsen så är jag. Ingen självömkan, det spyr jag på. Men jag har dagar som alla andra. Men det är ändå skönt att få sitta med i gänget och umgås utan att behöva prata, bara få vara och bara få vara ledsen i mina tankar. Men ändå ha det socialt. Inte höra ” är du trött Rosie” ” Är du sur idag”.. Nej jag kanske bara vill vara i mitt skal idag. Njuta av att se andra må bra. Att titta och lyssna utan att aktivt delta. Bara vara..

Livet spelar människorna ett spratt då och då. Det gäller att spela dubbelt tillbaka.