7:e dagen! 7:e jävla dagen med en djävulsk huvudvärk. Igår kände jag nästan för att slå in huvudet i väggen. Men nej man får härda ut som det så fint heter. Det är inte vanlig huvudvärk, det är inte migrän. Nej det känns som om skallen går mitt itu. Som att den går sönder.. Och den smärtan är så hemsk! Men jag biter ihop och försöker få vardagen gå ihop på bästa sätt. För jag har ” vant ” mig att mina dagar kommer att vara såhär. Jag har mina bra dagar och dåliga dagar, och nu sista dagarna har varit dåliga dagar. Då man känner olika saker som sker i kroppen som man inte är beredd på eller som det blir för mkt utav. Sist var jag in på KS och fick 3 morfinsprutor. Hjälpte inte ngt. Jag har varit på så mkt MR, sista fastnade skiten där inne och gick sönder. Vad är oddsen? Jag tar lugnande för jag hatar att ligga inne i den där tunneln.. MEN det hjälper inte heller för jag är så spänd.. Och beskedet sist nu i september då jag äntligen fick träffa en hjärnkirurg på KS och inte ngn klåpare på vc, var att jag kommer inte bli utskriven på många år. Det man kan se är att den växer långsamt men det kan ta ändring i att den börjar växa fort. Man måste ngn gång ta ställning hur man då ska få bort den. Operation kan man aldrig göra för den ligger alldeles för djupt i lilla hjärnan. Biopsi vill han eg göra men kan inte, för då får jag en hjärnblödning. Man vet alltså fortfarande inte vilken sorts hjärntumör och man vet fortfarande inte om den är elak eller godartad. Det dom siktar in sig mkt på är om den börjar växa ännu mera. Så ja, man vart ju inte gladare direkt av att gå ut därifrån. Jag hade fått så mkt besked innan från vc från röntgen här jag bor att allt var okej men så var inte fallet så jag ringde dom och sa det att dom borde vara försiktig med att öppna munnen om saker och ting, som dom inte har en aning om eg!
Mina symptom som jag får leva med, ja.. jag kan inte höra mkt ljud längre. Jag kan inte höra massa folk prata för då får jag huvudvärk. Jag blir sömnig dvs hjärntrött och då måste jag sova nästintill direkt. Det är en sjuk trötthet som infinner sig och man blir helt ” borta” .. tappar tråden då jag pratar, kommer plötsligt inte ihåg vad folk pratar om.. eller vad dom heter. Men ja.. Jag andas. Jag lever ju iaf. Så man får försöka tänka positivt i den jobbiga.
Påfrestande och ledsamt – oh ja! Men vilken tur att jag har en sån förstående man, en underbar mamma och underbara omkring mig som finns där. Barnen vet inte. Varför ska dom veta? Dom vet att jag har en ”plupp” i hjärnan. Därför blir mamma så trött, eller har så ont. Men mera vet dom inte. Helt onödigt att dom ska veta då dom går i skolan och ska ha sin fokusering där. Det man inte vet om lider man inte av brukar jag säga.
Jag är ju här med barnen. Jag står upp och jag lever.
Men tufft är det, det ska jag inte sticka under stolen med. Riktigt jävla tufft. För vem vill ha en hjärntumör. Som man inte vet framtiden om.
Hej! Kollade in på din blogg för jag såg på bloggens värld du hade nämnt att du har hjärntumör. Själv har jag också tumörer i hjärnan, godartade och den största fick dem ta bort fyra år sen. Den andra sitter kvar + många fler i nervsystemet i ryggen. Fick ta bort en liten som satt i ryggmärgen. Vet precis hur det är att bli tillsagd om att dem ska avvakta och se om det växer eller inte. Känns som en dom som smyger sig på och man vet inte hur det ska sluta. Jag blir också lätt trött och kan ha huvudvärk men inte så värst. Jag hoppas verkligen dina läkare kommer på nåt sätt att hjälpa dig. Det värsta är när man inte vet hur man ska bli hjälpt.
Svarade på din blogg! Kul att du hittade hit. SKönt att faktiskt känna man inte är ensam!