Tänk vad tiden går fort!
Var på utvecklingssamtal för Felicia och Melvin förra veckan och imorgon är det dags för tvillingarnas. Man känner sig så stolt att sitta där, och lyssna, se och faktiskt känna sig så jäkla stolt! För det är jag som tusan. Fast Felicia varit sjuk så har hon pluggat ikapp, ALLT. Helt otrolig! Häromdagen var det 6 sidor matte som hon plöjde igenom. Hon suger åt sig av all info på lektionerna, lyssnar och är otroligt duktig sa fröken. Då blir man så stolt och känner även att ens uppfostran visar sig på andra ställen än bara i hemmet. För det är viktigt, att barnen visar sig bra mot andra då man inte är med. Dom ska ju bli en självständig fin individ i slutändan.
Samma med Melvin, trots sina svårigheter så har han alla rätt på proven. Så duktig kille! Men så kämpar vi tillsammans. Den här terminen började ju bra iaf, förra året uff vill inte ens tänka tillbaka på den tiden.. Men allt som allt bara plus plus plus.
Det här är rätt häftigt, jag skulle ta foto på tjejerna och dom ställer sig exakt likadant. Allt dom gör så frågar dom alltid, ” vart är jennifer, vart är Emilia” Sedan alla hyss dom gör haha.. klättrar på ICA´s toapappers berg dom har haha. Men trots alla syskonbråk och allt som finns så är det en enorm kärlek mellan alla barnen, spontana kramar, spontana pussar och spontana – Jag älskar dig. Det är ngt som jag finner otroligt fint och viktigt!
Våra fina barn, så duktiga, framåt och otroligt begåvade i varsin gåva. 
