Jag satt för mig själv nu på balkongen.. barnen lämnade på förskola och skola.. sen tänkte jag på alla dessa mammor som är så fantastiskt starka på ngt sätt.
Det finns olika händelser och olika skeden i allas liv men f*n vad alla kämpar på! Jag tycker det är så strongt och otroligt rörande att se.. Dessa ensamstående mammor tex, jag har själv varit där då man grät på kvällarna och stod upp glad på dagen för barnens skull.. Jag sprang på rättegång kom hem helt svimfärdig pga en sån jobbig dag men så fort barnen kom hem tog jag på ett pokeransikte. Jag ville visa mig som en stark mamma. Nu tror jag mera på att det är normalt och viktigt att barnen ska få se om man är ledsen, absolut men jag tycker samtidigt att man inte ska låta det drabba dom så mkt det man mår dåligt över. För dom känner av allt så mkt redan.. mer än vad man tror.
Jag hade svårt att säga förut att jag var bra på ngt.. att jag var duktig eller en bra mamma. Mycket pga mitt ex. För enligt honom så var jag noll. Eller om jag citerar honom ” Du är lika med skit som man bara ska trampa på, egentligen ska jag ta ditt huvud och smasha det mot marken för du är så ful”.. Det här är en bråkdel av vad som sagts och vad som jag tagit till min själ.Som jag faktiskt fortfarande jobbar med. Inget jag nämner för Felicia heller för HON ska inte må dåligt över ngt som hennes pappa gjort eller sagt. Men min självkänsla.. 10 år är lång tid då man får höra ngt i princip varje dag..
Men nu på sista tiden så kan jag börja känna och faktiskt börja tillåta mig själv att säga ” Rosie fan vad du är en bra mamma ! ” Eller känna att idag känner jag mig söt… UTAN att börja gråta för jag ” vet” att jag är så ful egentligen.
Det är en känsla som är befriande att faktiskt kunna känna bra saker om sig själv.. Att kunna säga till ngn annan HÖGT jag VET att jag är en BRA mamma. Jag VET att jag är en bra sambo till Jhonnie..
Men sen känner jag xtra med alla dessa mammor som faktiskt kämpar för ngt.. Eller kämpar mot ngt.. Jag känner xtra då jag ser deras x i närheten och då jag ser saker bakom.. Jag vill liksom bara gå fram och säga till herrarna att FAN KAN DU BARA SKÄRPA DIG ! Vissa har lämnat världens finaste tjejer.. lämnat världens finaste barn.. För vadå? … Man blir ledsen och förbannad på samma gång… Är det inte värt att liksom kämpa lite xtra för den man lever med.. Därför känner jag att vi kvinnor är så duktiga och vi ska vara stolta över oss. Stolt med varandra och inte MOT varandra.
Jag har fastnat för en kvinna just nu. En kvinna som jag bara vill krama då jag ser henne.. Jag älskar hennes dotter och jag vill ha dom nära.. Mor och dotter är så underbara att man bara vill gråta. Men den här tjejen hon kämpar med det ena och det andra vill jag lova.. Och det är det jag menar, hon ställer sig upp, ingen vet om hon gråtit på natten, hon går ut m sin dotter tex till förskolan ler och ser söt ut som alltid. Ingen vet vad hon kämpar med på insidan.. vad är det för tankar idag som hon måste fightas med.. Och det är inte lätt. Men hon gör det bra, riktigt bra och jag är så stolt över just såna som henne.
Vi kämpar så det glöder.
