Jag blir så stressad av att inte veta. VAD har dom hittat, VAD är förändringen.. Bara att vänta så snällt på provsvaren. Men det känns mera som tortyr !
Igår hade jag sån smärta from hell. Jag är inte den som gråter ofta men fan i mej igår då brast det. För jag orkar inte ha det såhär av och till. Och jag orkar inte må som jag gör vissa dagar. Ja jag har fibron.. Men det är ngt annat också som dom själva säger. Men hjälp mig då för i helvete !! Jag börjar bli frustrerad. Tankarna som kommer släpper jag fram då barnen somnat. För jag vill inte överföra min rädsla/ oro till dom. Jag har fyra barn som man pusslar ihop det för varje dag. Och det är ju inte min hälsa som bara existerar. Idag är det möte med skolan igen. Man börjar få nog. Nog nog nog. Jag har verkligen kämpat med min sons förskolegång, där blev det bra. Sedan här i skolan samma sak. Först blir det bra sen blir skit. Och då skiten kommer tillbaka blir det värre så som det ser ut nu iaf så kommer vi byta skola till hösten. Visst man ska kämpa, man ska visa barnen att man kan inte rymma så fort man får problem med ngt. Men hur länge ska dom kämpa ? Det är inte meningen att dom ska må dåligt nästintill sämre under den här resan. Nej för då sätter jag stopp. Så vi får se. Allt hänger på dessa ” härliga ” möten och planering, stöttning samt min son.
Barnen är prio 1. Mår dom bra, då mår vi bra.
