En sak jag inte förstår är varför man medvetet sårar den som man delar ett liv med ? Och sedan att man gör det under tiden den människan genomgår ett helvete som handlar om liv eller dör gör mig ännu mera förbryllad. Varför ? Kunde man inte ” väntat ” ? Men vart var den här ” vi ska kämpa och gå igenom allt tillsammans” Jag menar oavsett om den person man är tillsammans med blir sjuk, så står man vid sidan och lämnar inte ! Man stöttar då den ramlar, man lyfter upp då den inte vill mera and so on.. Jag får inte in det i mitt huvud iaf. Det handlar inte heller om att vi kvinnor tänker på det sättet.. Nej det är MÄNNISKOR som bör tänka så. Jag vet inte hur jag ska få ut alla mina tankar för jag finner inga ord.. mer än att jag stödjer inte sånt. Det är ren svineri ! Det här är kvinnan som fött ert barn, kvinnan som kämpat för sitt liv och fortfarande gör.. Och sen måste hennes matta dras undan lite mera sådär, så hon ska få lite mera att gräma sig över, lite mera att famla efter i mörkret.. MAN GÖR INTE SÅ !!
Jag blir så förbannad då jag läste detta igår, och började bokstavligen talat koka. Hjärtat började dunka, jag vart röd på hals och bröstkorg.. För jag bara kände om jag vore i den sitsen.. Jag skulle falla.. som i ett stort jävla mörkt hål inte skulle jag ens vilja klättra upp igen – FAST så har man barnen och då gör man de t trots allt. Och tur är väl det att man har dom ! Dom är ju ens syre i vissa situationer.. ens bränsle att man orkar.
Tack för ens små själar som brinner i ens hjärta.
